I Ylva Holländers (f. 1955) verk kan man ofta hitta humor, lekfullhet men samtidigt finns alltid allvaret och större existentiella frågor med i bakgrunden. Naturen och konsthistorien är ständiga inspirationskällor. Hon tänker i bilder och hennes arbeten blir därmed ett slags filosofiska betraktelser. Holländers mångbottnade skulpturer framstår som ett slags stora encyklopedier där hon undersöker hur livet ser ut. Allt vill rymmas med i en och samma helhetsupplevelse. Hon väljer teknik enligt idé på ett mångsidigt sätt. Även i hennes färgstarka måleri finns en strävan till tredimensionalitet.

Holländer tar intryck av 1700-talets naturvetenskapliga studier i sina teckningar, men hon bryter från det vetenskapliga i och med att hon tillför en konstnärlig dimension av lekfullhet. Miniatyrvärldarna, som finns placerade inuti stora bollar av linnepapper, innefattar små benrangel som spelar ut olika scener från det vardagliga livet. Holländer klär av den mänskliga kroppen kläderna och det sociala ytskiktet. I sina noga utförda tuschteckningar visar hon en förkärlek till små detaljer; det är de som bygger upp helheten i hennes verk. Det är frågan om ett långsamt och meditativt arbete, som bryter från dagens digitala bildvärld. Återkommande är trådar, rötter och linjer som sammanfogar bild efter bild och det är ett flöde som aldrig tar slut. Livscykeln framkommer via födelse, blomning, förruttnelse och död. I en frökapsel finns allt redan inprogrammerat för ett fortsatt liv. Hon betraktar omgivningen som fenomen utan att ta ställning och i hennes verk hägrar inte tid eller rum. Holländer tar ej heller fram människan som kronan på verket; i teckningarna är bakterier och maskar lika viktiga – meningen finns i existensen själv.

Camilla Granbacka
kritiker, konsthistoriker